Jag vill ha en toypudel.
En miniliten pudel.
Har velat ha en liten pudel sedan min hemska men fantastiska dröm om en pudel.
Det var förvisso en dvärgpudel, men jag vill ha en toypudel.

Ja, jag är helt seriös när jag säger det. Jag som egentligen inte gillar minismå hundar, hundar ska nämligen vara stora.
Men toypudeln har verkligen fångat mitt hjärta.

Kostar inte lika mycket som en stor hund (i drift dårå, i inköp är de nog inte lika roliga)..
Sedan verkar de vara helt fantastiska hundar med mycket kärlek.

Men A säger tvärnej. Vill ni veta varför?
Låt mig citera: “NEJ FY FAN VAD FUUUUUL!!!”
När jag berättade om storleken tillade han att Gary skulle äta den lilla till frukost..

A har inget hjärta. Hur fan kan man INTE tycka att toypudlar är söta?! Fett med socker säger jag!
Se bara.. en liten sån här hade gärna fått flytta in hos oss.

Och kanske att A kan ändra sig, även mom rynkade på näsan när jag berättade för henne att jag ville ha en sådan för ett tag sedan.
Men hon ändrade sig igår, för då träffade hon nämligen en på sin lilla promenad med Kenzo, och kom in helt lyrisk och sade “herreguuuuuuuuuud vilken söt hund vi träffade nyss! Det var en toypudel och den var hus söt som helst!”

Och det bör även tilläggas att mamma inte gillar pudlar. “Men man kan väl ändra sig?”

Comments(5)

Den här videon fick mig att börja asgarva, och nästan bli lite rädd på slutet faktiskt.

Comments(4)

Dessa bilder får mig att le och känna hjärtesorg på en och samma gång.
Underbart söta bilder men med ett motiv som fastnar ordentligt i hjärtat..

Comments(4)

På gården där mom nu flyttat ifrån bor det runt 17 vildkatter.
På samma gård i den stora ladugården och under moms fd. altan.
Det var kanske 2-3 stycken av alla dessa katter som man kunde komma nära och klappa på.

Mammas fd. “hyresvärd”, som bor i det stora huset på gården, köper hem kattmat och lagar mat till dessa katter och ställer ut.
Visst låter det fantastiskt underbart? Att han tar hand om dessa kissar, som egentligen inte har något riktigt hem, och som är helt vilda.

Men det har gått över styr.
“Hyresvärden” har knappt råd med mat till sig själv, och så springer han och köper kattmat för sina sista slantar.
Men det som gått över styr är helt enkelt att dessa katter gärna gängar sig, detta har resulterat i X antal kullar med nya kattungar.

Så fantastiskt, tänker ni (?)
Jag vet inte jag.
Grannbarnen hade sprungit runt och räknat kattungarna, de fick ihop 17 kattungar. Mom hittade 3 till på sin övervåning.
20 nya katter. 20 nya VILDkatter.
“Hyresvärden” har inte tid att kela med alla kattungar, och de är redan nu förfärligt söta skygga.

Det är sådana här tillfällen som är läskiga.
Där kärleken till djuren har gått över styr.

Jag lider verkligen med “hyresvärden”. Men främst katterna.
Kalla vintrar. Svårt att hitta mat när den inte serveras osv.
Nej, fy fan..

Inte nog med det, varenda liten kattunge jag stötte på idag hade rinnande ögon.
Ögon fulla av var. Det gjorde så ont i hjärtat att se..

Jag vet inte om det är vanligt när det kommer till vildkatter. Eller om det är livshotande eller om det försvinner när de blir äldre..
De få kattungar vi kunde få tag i, och hålla i (två stycken) såg inte alls friska ut. Även om de åt och lekte som vilka busungar som helst.

Minstingen, som ser ut som en dunboll, fångade verkligen mitt hjärta.
H*n tultar omkring i ladugården och verkar inte ha så stor koll på vilken värld som egentligen väntar honom/henne.

Jag önskar så förfärligt att h*n ska få komma till ett kärleksfullt hem. Bli tam. För jag tror inte alls att det är en omöjlighet. H*n är så pass liten ännu, att det går att ta upp henne/honom i famnen och gosa, och h*n ligger kvar.
H*n somnade tom. i mammas händer en stund när hon höll i honom/henne..

Och ögonen bara rann..

Det är FAN hur långt det hela har gått.. jag blir förbannad och ledsen.
Det är nästan så att man vill att han ska börja skjuta av dem. För deras skull.
Det tar emot så förfärligt att skriva så.
Men 17 vuxna vildkatter, och snart 20 vuxna till? Det går inte!!

Och Dunbollen.
Sötaste, mest fantastiska lilla Dunboll.
Fan vad jag vill ta hem dig. Fan vad jag vill ge dig den kärlek och vård du förtjänar. Det vill jag med alla kattungar och katter. Men det känns så försent med alla andra, tom. de lite äldre kattungarna. Men Dunboll. Någonstans känner jag hopp.

Men vem vill ha Dunboll? Jag vill. Men jag kan inte. Vad fan gör man?!

Comments(22)

Alla dessa jääävla flugor här på Gotland!

Det kan jag säga, att när jag bodde hemma i Roslagen, eller 08-land för den delen, så var flugorna både snabbare, större och inte lika störiga. Men här har vi lixom bonnaflugor. De är lite mindre, flyger en aning långsammare och ska sitta på VARJE lite kroppsdel som sticker ut utanför täcket när man ska sova.
Hemma flög de mest omkring och satte sig på väggar eller något, men här, här måste man ha någon jävla slags kroppskontakt.

Flugorna hemma har anammat människornas stil därhemma. “Eeeww, tror’u jag vill vara inärheten av dig eller? Bzz, Bzz” och håller sig borta. Hade flugor varit lika stora som oss människor hade de OXÅ skaffat sig väskor som de lade på sätet bredvid sig på bussen och visslat oskyldigt och tittat åt ett annat håll när andra flugor klev på bussen och ville ha en sittplats.
Och när det gäller flugorna där uppe är det BRA, när människor gör det, mindre bra.

Men i vilket fall så är flugorna här asjobbiga, just för att de vill ha närhet. Och så verkar de stampa extra mycket med sina fula fötter när de kliiiver över en när man försöker sova!

Så man lägger en kudde över huvudet, försöker täcka hela kroppen med sitt täcke och så försöker man andas med munnen på några centimeters area. Men tro FAAN att de där flugkräken hittar till den lilla bit hud oxå!!
Så jag har sovit dåligt imorse. Riktigt dåligt. Flugkräk!

Comments(4)

Jag och mom satt vid vårt köksbord och tittade lite på mina nyinköpta grejjer till mitt pärlande, så tog jag fram ett halsband med ett jättetort plasthjärta på. Började snurra med det i luften på fingret, ni vet?
Rätt var det är så flyger det in en fluga i mitten och lixom “snurrar med” i luften, så flyger den ut, och så tillbaka in igen och snurrar med luften, och så ut igen, och så tillbaka.
När jag slutade snurra så satte den sig på taklampan precis bredvid. Då sade jag “nu vilar den”, och så började jag snurra igen, och javisst var det så - den vilade, för när jag började snurra igen så flög den in och “snurrade” med luften, ut igen, och så tillbaka in igen. Jag slutade snurra och den satte sig på kökslampan och väntade, så började jag snurra igen, och den fllög in och snurrade. En massa roliga loopar tyckte flugan.

Jag och mom satt och asgarvade, för det var verkligen som om den lekte med mig.
Och så började jag fundera; är flugor smarta?

Comments(0)

IGÅR tänkte jag “vad coolt det skulle vara att ha en helvit katt med enbart en mörk svans” och så kom jag och tänka på vilken kattras som kommer närmast, och det är ju Birma. Men samtidigt är ju inte det alls samma sak!
En vit katt med mörk svans, var det juh!

Och IDAG snubblar jag över en blogg (men gick in på ägarens hemsida) som har en liten katthane kvar som letar efter ett hem. Han heter Iceman och ser PRECIS ut så som jag gick och funderade på!
Han är även Skogis, en av mina absoluta favoritraser, så jag tar allt detta som ett tecken - ett tecken på att någon/något(?) vill att vi ska ha katt nummer tre. Men det är total och absolut nejstopp på den frågan. Även om Iceman är helt bedårande!

En annan liten sak om Norska Skogskatter, de är en av få(?) raskatter som får ha vilken teckning som helst, och ändå får ställas ut. Det tycker jag är jättekul!
Andra raskatter MÅSTE ju se ut på ett visst sätt med rätt färger på rätt ställe osv.

Comments(0)

Fick höra att min mosters ena katt kommit hem med bruten svans häromdagen. Otroligt tråkigt för kissemissen, och tänkte inte mer på det. Det kan ju faktiskt hända olyckor för utekatter (även innekatter, såklart, men utekatter lever ju lite mer farligt).

Men så berättade mom att svansen gått av precis där den börjar, och veterinären hade sagt att detta inte hänt av en “olycka”, utan det är troligtvis en hjärtlös förbannad jävla sate till människa som tagit tag i svansen på stackaren och sedan snurrat runt honom i luften.
HUR JÄVLA DUM I HUVUDET FÅR MAN VARA?!?!?! HUR I HELVETE KAN MAN VARA NORMALFUNTAD OM MAN KAN GÖRA EN SÅN HÄR GREJ?!?! Jag hade, utan att tveka, gått fram och sparkat sönder knäskålarna på denna person om jag var i närheten (i alla fall försökt med hela mitt liv, tills någon eventuellt försökt stoppa mig). Jag har aldrig i hela mitt liv slagit en annan människa, men gör man såhär mot djur, då förtjänar man fan i helvete samma jävla skit tillbaka!!!!

Jag blir så arg och ledsen! Så jävla förbannad! Jag bara kokar inombords och vill gråta och skrika rakt ut! Ett djur! Ett hjälplöst jävla djur!! Med känslor, med små ömtåliga kroppar, med minne, fulla av kärlek.. Hur fan kan man behandla ett djur såhär? Vart fan finns spärrarna? Det är just det, DET FINNS INGA SPÄRRAR OCH SÅDANA HÄR MÄNNISKOR SKA FANIMEJ SITTA BAKOM LÅS OCH BOM!!

Det är sånt här som gör att jag, tyvärr, är emot att ha utekatt i bostadsområden.
Alla faror.
Bilar. Farliga vägar. Fällor. Men framförallt; andra människor som ser katter som skadedjur. Mom trodde att det var ett tånorsgäng som “haft tråkigt” eller bara försöker visa sig balla. Men jag tror att det är en sur gammal gubbe som antagligen hatar katter som pesten. Som stört sig på att katten gått över hans välansade gräsmatta eller något. Helt seriöst. Han har stört sig på att bara se katten, och så har han på något sätt fått tag på kattstackaren och tagit ut sitt hat på honom.

Folk tycker det är självklart att katten ska få gå ut, om man äger en, för att “det är naturligt och självklart för katter att få vara ute”. Visst är det så, men varför då skaffa katt i ett bostadsområde om man resonerar såhär?
Man kan skaffa en stor kattgård, eller välja att ha en innekatt. Har katten varit innekatt sedan födseln så vet h*n inte annat. Går det inte bra i alla fall så kan man väl hitta ett kärleksfullt hem åt kissen på landet, med flera km till närmaste granne?

För varför ser man aldrig en Birma eller en Bengal på gatorna?
För att folk vet att andra kan sno dem för att de är “dyrare” katter. För att man är mer rädd om dem. Därför många uppfödare just har kattgårdar, och jag tycker att det är ett bra alternativ. Men däremot tycker jag att det är JÄÄÄVLIGT synd att katterna måste rätta sig efter oss människor. För utan bilar och vägar som vi skapat, hade de fått strosa omkring i sina skogar. Och utan oss människor, som är det största hotet mot utekatter, så hade de kunnat ströva fritt. Men folk som kan ta tag i katter, bryta av tassarna på dem, slänga omkring med dem i svansen, sno dem för att “de är fina” eller annat hemskt, så går det inte att ha katt i ett bostadsområde.

Det är så jävla sorgligt, men människor kommer aldrig att bli bättre, och katterna får, UPPENBARLIGEN, lida..

Jävla, jävla, jävla, jävla skit. Och fy fan för djurhatande, förbannade jävla äckelmänniskor. Inför skottpengar på dessa jävla svin när bevis finns mot dem!!!

Comments(0)

Sånt här får mig att börja böla.
Det är så vackert!
Och hur de hjälps åt..
Jag är helt amazed!!

Fy fan vad jag älskar djur! Det är helt sanslöst hur de kan få mitt hjärta att bli så fyllt av värme och kärlek!

Comments(0)

Två killar i London tog hand om en liten lejonunge.
Men ju större lejonet blev, desto större blev behovet att lämna bort lejonet. Så de bestämde sig för att lämna iväg lillen till ett reservat i Kenya.

Efter några år bestämmer sig killarna för att hälsa på sin lilla bebbe, som inte är så bebbe längre.

Alla talar om för dem att det där lejonet ALDRIG kommer att minnas dem. Men de lyssnar inte, och åker och hälsar på sin vän i alla fall.

Detta är vad som händer:

EDIT: Här är ett lite längre klipp.
Eftersom lejonet (Christian, som han hette) vart så glad över att se sina gamla vänner, och accepterade dem, så accepterade även Christians flock dem. Och i det längre klippet ser man hur hela hans flock kommer fram och hälsar.

Herregud, det är sånt här som är livet. Och kärlek. Tårarna bara rinner på mig nu..

Comments(0)