Zarah-Lou

Fick en iPhone av A igår. Bara sådär.
Jag sade direkt att “nej, jag vill inte ha en iPhone”, för jag har inte velat det. Och det handlar om dyra pengar, tycker jag.
Köp mig en lampa istället. DEN vill jag ha!
Dyra pengar det oxå, men inte fullt så nästan. Bara nästan.
Då sade A “antingen så tar du emot iPhonen eller så säljer jag den..”
Ungefär här satte kugghjulen igång att snurra. Ska jag ha en iPhone i alla fall då?
Då sade A “eller så gör du vad fan du vill med den. Sälj den du om du inte vill ha den..”
Men.. näe? Jag kanske vill ha.. i alla fall.. hör du inte vad jag står och funderar?!
Så jag tog emot den. Ska känna efter om jag verkligen vill ha den. Använda den lite och trycka och dra med fingrarna och snurra lite på den.
Ska jag vara ärlig är det A som vill att jag ska ha en mer än vad jag själv vill, verkar det som.

Har jag någonsin berättat att jag får dåligt samvete för ALLT? En otroligt jobbig “egenskap” jag har. En riktigt jobbig “jag-har-dåligt-samvete-nu-dag” var det igår.
Hade dåligt samvete för att ta emot en sådan dyr present. Hade dåligt samvete över om JAG skulle sälja den och behålla pengarna själv när det är A:s present. Om jag inte blir nöjd med den? Blir A besviken om jag tackar nej? osv.
Skitjobbigt.
För att inte tala om att jag knappt använder min Sony Ericsson C902. Jag ringer, tar emot några samtal ibland och SMS:ar. Och ja, jag lägger patiens innan vi ska in i träningssalen ibland. That’s it! En person som jag - SOM INTE ENS SKICKAR MMS!! - ska inte ha en iPhone. Det är ett hån mot Apple.
Jag vill hellre ha en ljuskrona (lampan) att sitta och titta på och beundra. Det funkar lixom för mig. Jag är nöjd så (sedan att lampan nästan kostar lika mycket som en iPhone.. är väl.. sjukt.. men vad fan..)

Så jo, jag är en ägare till en iPhone. Och JAG VET att ni kommer skriva “lita på mig, du kommer inte ångra dig! *blinksmiley* *skrattsmiley* *en blinksmiley igen*”

Ska använda den litegrann och se hur jag gör.

Dexter.
Bli bra snart. Tänker på dig.
Världens finaste och bästaste lilla kille!
Jobbigt att vara såhär orolig.

Idag hade jag oturen att ha A bredvid mig hela kvällen när jag satt och pluggade i soffan. För att öka min inlärningsförmåga var jag tvungen att skriva lite på hans arm (typ; “du är dum. Och väldigt knasig oxå”). Men sedan började han skriva på mig! Hur schysst är det lixom? Mitt i allt plugg?!
Först blev jag en “mopp”, som egentligen skulle vara “mupp”. Han blev så sur när jag hela tiden sade “mopp” högt att jag tillslut blev en stor “MUPP”.
Har bara en sak att säga till A: DUY KAN VA’! DUY KAN VA EN SÅIJN SOÅM DUY MEIJNDE!!

Det slutade med att jag kallade in det tunga artilleriet, jag ritade en mustasch på mitt finger och satte under näsan och blev en gubbe som sade “hej!” “hej!” “hej!” hela tiden, tills A blev helt galen och blev husmongot!! Ni aaaanar inte hur mycket jag hatar husmongot! Att han ens finns inuti A gör att jag känner mig naken, exposed, RÄDD!!
Jag hatar husmongot! Han måste upplevas för att man ska förstå!

Att man aldrig kan få vara i fred!

Ps. Jo, egentligen borde detta inlägg lösenordskyddas, jag vet.

Får väl fortsätta denna lilla tradition
För Mansixxas lilla Ellastumpa blir hela TVÅ år idag! Och jag minns när hon föddes, känns som igår..

Men traditionen lever vidare och självklart ska Ella ha en UmbrELLA-låt på sin födelsedag!

GRATTIS LILLA ELLASKRUTTAN!

Idag firar jag och A 8 år tillsammans.
Hur har jag stått ut? *mohahaha*
Älskar min änglabulle mer än någonsin!

Vi har inte firat något speciellt idag, utan vi har pratat om en solsemester istället, bara jag och A (vi har ju aldrig varit utomlands - bara han och jag). Och ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att det blir av!

Älskling är sugen på någon av de grekiska öarna, själv har jag pratat mycket om Egypten och/eller Langkawi. Time will tell!

Har aldrig varit på en begravning eller begravninsceremoni tidigare - men är de såhär fina och underbara är jag inte ett dugg orolig över mina efterlevande när det är min tur.
Solen strålade och det var klarblå himmel! Solen strålade för Honom!

Vi var runt 70-80 personer i bygdegården och tog farväl. Allt var så fint och perfekt.
A:s kusinbarn sjöng Gabriellas Sång och det bjöds på musik och fina ord. Tårarna rann och vi tog sedan farväl med vackra blommor.

Efter ceremonin åkte vi till minnesstunden där alla från bygdegården hade anmält sig som matgäster. Det var otroligt god mat ute på Hamra Krog, mycket tårar, för att inte tala om skratt! Så underbart!
A är så otroligt nöjd med gårdagen och jag likaså! Och jag är så glad och nöjd för A:s skull..
Både han och jag kände att “såhär vill jag oxå ha det när jag dör”, för allt var bara så himla perfekt! Jag är så himla, himla glad över gårdagen! En av de bästa och finaste dagarna i hela mitt liv. Om man kan säga så? Så fruktansvärt fint. Ett sådant underbart farväl.
Eller, ett halvt farväl. I vår ska han spridas ut och få ta sig vart han vill i hela världen. ♥

Idag är det begravningceremoni. Tror den kommer bli makalöst fin. För att inte tala om att minnesstunden efteråt kommer bli jättebra, det är både jag och A helt övertygade om!
Än så länge har 70 personer anmält sig till minnesstunden, man börjar förstå nu hur stor denna man var! Hur många vänner han hade och hur många som brydde sig om honom..

Han är saknad. ♥

Fick jag av min kära pojkvän som nästan blev lika ivrig som en kissnödig 3-åring när han kom hit med julklappen. Han ville att jag skulle öppna den på en gång, jag visste inte om jag ville först, men herregud, hur ska jag lyckas hålla mig till jul?!

Jag krävde dock att vi skulle skriva rim på våra paket i år, och här var mitt (som A skrivit):

*LOL*
Min kära A kan rimma i alla fall!
Jag förstod ju ungefär på en gång vad det var för julklapp. Visst kan väl ni det oxå?
Håll muspekaren över texten om ni inte riktigt kopplar *fniss*

Det går inte att fatta hur mycket jobb det ligger bakom att mista någon såhär!
Speciellt inte när det är A som ska ta hand om allt..
Man kan inte göra det förrens man fått det pappret, och det pappret kan komma om si och så många veckor. Du kan inte göra si förrens du gjort så. Du kan inte lämna in den pärmen förrens du fixat med den pärmen. PAH! Hur ska man veta vart man ska börja?!
Okej, lite klokare har vi väl blivit idag efter att ha pratat med försäkringsbolag, begravningsbyrå och revisor, men ändå.. vilken djungel! Helt otroligt hur A orkar, stackarn. Men som han säger; det är för att man har så mycket att göra som man klarar av det. Samtidigt skönt på ett sätt.

Ikväll har vi suttit, alla “vi” närmaste och skrivit ihop en fin annons och pratat om hur “vi” vill ha det med begravning. Jag säger inte så mycket utan försöker mer minnas vad begravningsbyrån och “alla” säger - så att inte A glömmer något som är viktigt, känns som att det är lite mer min uppgift, för det ÄR mycket att komma ihåg och tänka på!
Men det känns som att alla runt omkring är jättenöjda med hur det ska bli, och det känns superskönt!

Idag har vi andats lite, känns det som.
Vi har varit och handlat lite mat, jag har hämtat paket på posten (får man vara glad över en liten reflexskärm? Det kändes kul när jag beställde den i torsdags. Nu känns det.. sådär..)
Vi har stannat till macken och köpt korv och pucko, varit till Polisen och hämtat lite papper och som sagt, tagit det lite lugnt ändå.
Har småfixat lite ute i huset som behövdes fixas, känns skönt att A har så många om ryggen som hjälper honom med saker! Försöker ju även vara där oxå, så gott jag kan!
Vi har även varit förbi A:s jobb och pratat lite med grabbarna där, tror det var skönt både för A och mig. Han har verkligen arbetskamrater gjorda av guld!
Så kul att Biceps var där oxå! Han kan väl få vem som helst glad?!

Och återigen, fan vad fina ni är! Läser era kommentarer och blir jätterörd! Oavsett om ni skriver långt eller kort - bara ni skriver gör mig glad!

Känns som att jag vill blogga om så mycket. Om det här. Om annat. Om alldagligt. Om ytligt. Om djupt.
Tänka på annat - och hinner väl tänka på annat ibland..
Ibland spelar jag lite Plants vs. zombies och jag och A kan sitta och härma ljud och skratta åt ljud ur spelet när jag sitter här med ljudet ut i högtalarna - underbart spel fortfarande!
Ibland skriver jag lite i “strunttrådar” i forum bara för att koppla bort saker. Känns ändå skönt att få göra det, och klara av det. Det är faktiskt bara här jag har ventilerat mig, ingenting på Facebook eller någon annanstans. Även om FB känns “mer privat” då man har sina gamla klasskompisar där osv. så är det ändå bloggen som är “mitt hem”, och ni läsare är så jävla fina så känns mer naturligt att skriva här än någon annanstans!

Naggets mage har aldrig varit så ljuvlig som nu, och Garys buffar i ansiktet har aldrig varit så mysiga (även om det gör ont att få en upper-katt under hakan eller under näsan när man är oförberedd ibland )

Tack för att ni finns!

Allt har gått så fort. En person med många år framför sig. Som verkade hur frisk och kry som helst. Som var så lycklig över så mycket. Som alltid har funnits där för mig och A och för så många andra.
En nära person för mig, men en person som stod ännu närmare A, så det är väldigt jobbigt för båda nu, men mest för A. Man får stötta, lyssna, prata, skratta, gråta och kramas tillsammans.

Bomben kom igår, så det har varit två intensiva dagar, men det har varit otroligt skönt att höra andra nära som suttit och delat med sig av sina kloka ord, minnen och för att sträcka ut en hjälpande hand - om än mellan tårar.
Men det känns så skönt att få prata med andra som kände honom. Få lyssna och prata. Otroligt skönt! Och jag tror att A håller med, det känns skönt när han sitter och pratar och FÅR prata ur sig allt, det märks att han behöver det. Alla tar vi ju saker på olika sätt, och jag är glad att A vill prata.

Idag har vi försökt att ta tag i den praktiska biten. Tidigt, skulle många säga, men A känner att han vill få det överstökat för att sedan ta tag i sorgarbetet och ha “pappersdelen” klar. Jag förstår honom. “Jag vill ha något att göra, inte bara sitta här och gråta”. Fy fan vad jag känner med honom. Jag har aldrig förlorat någon så nära - än, men för denna person var det inte dags! Så många år framför sig! Än så länge har jag inte fattat allt. Långt ifrån. Men man får mest finnas här, och ställa upp.

Så vi är väldigt nere, men jag är så glad att vi ändå kan skratta och ha kul åt saker. Minnas en massa fina saker och få höra andra berätta hur de kände personen och hur han var i deras ögon. Otroligt härligt!

Trots allt elände vet vi att han var lycklig innan han avled. Vi åkte ut till hans närmaste vän på kvällen igår och fick höra att han pratat med honom samma kväll. Så lycklig och så glad för så mycket som hänt och skulle hända, det känns så skönt att veta, och framförallt för A att VETA att det var så. Och att han inte hade lidit. Allt hade gått fort och han såg lycklig ut när han hittades. Somnat in lycklig, och det är så skönt att veta..

Och tack för era fina kommentarer, det värmer!

Vet inte vart jag ska börja, men samtidigt vill jag skriva av mig, dock inte för mycket.
En väldigt nära person har gått bort, så därför är jag inte så aktiv i bloggen just nu.

Vi får se hur det blir med bloggandet, den har ju alltid fått mig att tänka på annat, så förhoppningsvis kan jag blogga som vanligt snart. För det vill jag.

Men nu vet ni i alla fall vad som hänt.

Kram på er! Och för att låta klyschig, men detta är ju så himla sant; berätta för alla era nära HUR MYCKET NI ÄLSKAR DEM!!

Åh, att man kan älska en sådan liten så himla mycket?!
Man blir så jävla stolt så hela hjärtat spricker när man är med lillskiten oxå, och inser hur lugn och harmonisk den här lilla killen är. Och duktig!
Medan andra barn gnäller och slår när morsan ska torka näsan sitter Dexter fint och lugn. Medan andra barn kastar servetter på golvet går Dexter till soporna i köket, öppnar luckan och kastar själv och ler som en stor sol!
När diskmaskinen ska fyllas på blir Dexter glad när man räcker fram sina bestick. När han blir jagad på en grusväg och ramlar med hela ansiktet före gnäller han inte (!!) - denna unge finns bara i fantasin! Och i Dexter! Syster stor har haft sån tur! Dagispersonalen är chockade över att han är så himla.. snäll!
När det är dags för frukt kommer Deckan med en banan i ena handen och haklappen i andra, sätter sig i mammas knä och räcker över haklappen - jodå, jag har skådat det med egna ögon. Sätter sig snällt och väntar, lutar huvudet framåt så att mamma kan sätta fast haklappen och sitter där och äter lugnt och stilla. Sedan slänger han pappret som han torkat munnen med i en liten påse som mamma räcker fram. Och mosters ögonon tindrar av stolthet!
Jag tror faster har rätt i det hon säger om Dexter; att Dexters mamma och pappa är så himla lugna i sig själva. Trygga och säkra, och Dexter känner av det och har blivit en cool och lugn kille som inte har några bekymmer alls. Man brukar ju säga att barn inte har bekymmer, men det tror jag; om man har föräldrar som är hispiga, osäkra eller annat, jag tror barn känner det på sig och därför blir oroliga själva och då har man ju bekymmer.
Dexters mamma och pappa har varit ute och rest, gjort sin grej, väntat med barn och så har allt bara blivit så bra!
Det var rätt kul att se, på inflyttningsfesten kom det en annan liten kille som var 2 månader äldre än Dexter, när han ramlade så började han gråta och jag tittade upp på mamma och sade “oj, vi har haft Dexter här i några dagar, men det är första gången jag hör barnskrik..”
Den andra lilla killen satt och slog med besticken i bordet, vred och vände på sig i barnstolen och hade massor av högljudda ljud för sig - så långt ifrån Dexter man kan komma.
Helt otroligt vad barn kan bli olika.

Idag kommer äntligen syster stor och Dexter igen! Vilken lyx att få träffa honom 2 helger i rad! Jag ska gosa ihjäl mig med Dexter, så att jag förhoppningsvis klarar mig till nästa gång vi ses. Eller i alla fall en dag eller två efter att de åkt hem..

Grattis på födelsedagen mamma!
Här får du en liten .gif som jag gjort BAAARA till dig!

Älskar dig!

..detta gör mig så himla glad och fly förbannad på samma gång.

Har ju haft underbara moster Annie på besök hela helgen, och det är faktiskt första gången i våra liv som vi verkligen har umgåtts, och lärt känna varann lite mer.
Min släkt är ju inte direkt.. normal. På mammas sida.
Släkten på mammas sida är ENORM, har jag fått lära mig. Och vem har jag kontakt med på den sidan? Egentligen ingen. Men jag bryr mig verkligen om moster Tessan och hennes familj (två småkusiner), och det är väl egentligen henne jag haft mest kontakt med under åren.

Men så har Annie varit väldigt angelägen om att träffas, och iom. Facebook har vi börjat få mer kontakt.

Och varför har det blivit såhär? Varför har vi inte umgåtts naturligt redan från början? Det är ju ändå en moster vi pratar om?!
Ja, det kan jag väl egentligen inte gå in på mer ordentligt eftersom det är det som gör mig så förbannad - hur en person kan förbjuda andra personer att inte träffas när det är (var) barn det handlar om. En förälder till barn. Och syskon. Om än halvsyskon - men det är ju syskon det med!
Hur i helvete är man funtad i skallen?!
Kort och gott: min mamma fick inte reda på, förrens hon var tonåring, att hon hade fler syskon (Annie och hennes syskon är halvsyskon till mamma). Och nu när jag har umgåtts med Annie en hel helg, så blir jag så ARG att vi inte har “varit släkt” hela livet.. hon är ju nämligen som en bal på slottet (you know the rest lixom)!!
Först nu vi träffas, och det känns ändå som om vi känt varann hela livet! Så enkel, så smart, så trevlig, så glad och en sån underbar humor - så det var ju inte så svårt att funka ihop

Och så blir jag så GLAD och VARM i hela hjärtat när jag tänker på att vi äntligen har träffats ordentligt, och pratat och umgåtts och kramats och skrattat och haft så himla mysigt!! Annie är en sjuhelvetes underbar människa juh! Och jag är glad att hon hittat in i mitt liv - våra liv, om än 23 år senare! Bättre sent än aldrig! Men samtidigt synd att folk på morsans sida ska bestämma över människor och sätta stopp för att träffas..
Nåväl, jag ska inte haka upp mig på det nu, jag kan i alla fall välja; och just den delen av släkten är inte min släkt. Enligt släktbanden är vi det, men inte i hjärtat. Har aldrig varit (det krävs att man bryr sig) och kommer aldrig att bli. Jag har min underbara mamma, som är så jävla fin och så jävla bra! Jag har Tessanmoster som jag bryr mig om (som är halvsyster till mamma “fast på andra sidan”), och jag har numera kontakt med moster Annie och förhoppningsvis mer kontakt med mammas andra två halvsyskon (helsyskon till Annie) snart oxå (och fler kusiner på det)!

Det känns så underbart, känns varmt i hjärtat, och jag sitter bannemej med tårar i ögonen när jag tänker på det. Jag trodde aldrig att släktband kunde kännas så starkt ändå. Att man vill veta mer om “dem på mammas sida” som aldrig riktigt funnits där, men som nu står där i dörröppningen och vinkar. Visst håller jag släkten kär, och på pappas sida är vi ju hårt sammansvetsade, och det är ju farmor, faster (kusiner) och pappa, vi är inte många men vi är en enda stor familj! Har alltid bott nära och umgåtts! Känner varann utan och innan!

Så jag är glad. Så himla, himla glad!

We walk together
We’re walking down the street
I just can’t get enough
I just can’t get enough
Everytime I think of you
I know we have to meet
I just can’t get enough
I just can’t get enough

Nu ska jag drömma söta drömmar om Trasselsudd (om ni undrar så har lillkillen inget riktigt namn, han hette “Båtsman” först, men fasters familj känner sig tydligen inte nöjda, därav “Kalaspuff” [-han är ju kalas, och en puff!-] och “Trasselsudd” [-han är ju ett trassel!-] från min sida tills han får ett riktigt namn..)

Så, ingen mer Kalaspuff på ett tag nu.. mycket att ta in.
Cute overload.

Varken jag eller A är några större fan av små hundar, den enda sorten jag i princip gillar är toypudel, eller om någon har någon fin blandras av sorten “liten”. Och det är precis det faster har skaffat (säger ju det! blandisar är fasen bäst!).
De har en liten vovve där hemma som bott hos dem i 5 veckor nu, men det var ju först igår som jag och Zandrah fick se honom. Äntligen!
Pappa som inte är något större fan av hundar älskar denna lilla puff. Finns tom. folk som vänt om när de kört förbi och hoppat ur sina bilar för att fråga vad han är för ras.
Lilla Kalaspuff (som jag kallar honom). Trasselsudd hade oxå varit ett bra namn.
Nu vill jag oxå ha ett sådant litet charmotroll! Sötaste hunden jag någonsin sett!

Han är blandras mellan Coton de Tulear, Dvärgpudel och Tibetansk Terrier. Makalöst söt! Och han kommer nog alltid varit söt, även när han inte är valp.
Och bli inte oroliga, för mig var Kenzo megasöt när han var valp, men nu är han mer ståtlig och vacker. Så Kalaspuff får stå för det söta, och Kenzo för det vackra.

Idag var A riktigt söt.
När jag var ett riktigt monster.
Han svarade inte på något av mina SMS, och när det tredje och sista riktigt irriterande messet var skickat och jag inte fick svar på det så ringde jag upp och lät skitgrinig.
“Var är du någonstans?! Varför svarar du inte?!”
“Vi har varit på lekstugan nu, och vet du? Jag har köpt en present åt dig på Expert!”
“Har du sett mina SMS?”
“Nej, oj.. jag har inte hört..”
“Ehh, okej, då kan du typ gå och lämna tillbaka min present, för du kommer ändå inte vilja ge den till mig efteråt”
Men A bara skrattade och räckte över mig en Expertpåsen när vi sågs efter att  jag berättade att jag oxå var på stan.

Gullegrisen! Jag fick världens sötaste lilla musmatta!
“Det var oundvikligt att tänka på dig när jag såg den, så jag köpte den till dig!”

Att jag, senast igår faktiskt, letade lite på nätet efter en musmatta till min datorväska hade A ingen aning om. Han visste inte ens att jag behövde en! Snacka om mitt i prick!
Nu slipper jag packa med mig min svarta musmatta i glas när jag drar iväg. Både otympligt och osmart.

Min hanni!

Den är så fin, för de små röda kaninerna skimrar så fint i rött oxå

Erika var både poetisk, soffpotatis och träningsjunkie när hon var här.

Louise, hon var bara.. crazy. Oerhört söt och crazy.

Jag har skojat med flera vänner om att de ska fotograferas såhär så fort de kommer hem till mig. Sjukt kul att spara på!